Igår var jag på en föreställning av min kära vän. En fantastisk föreställning om att längta hem. Det fick mig att börja fundera.
Vi fick en gång frågan: Vad är hem för dig? Och det första som kom till mig var: mig själv. Mitt inre är mitt hem. Jag blev förundrad över att jag kände så.
Tidigare i livet minns jag att jag har haft en stark rädsla för att dö. Den rädslan har till stor del grundat sig i en rädsla för att bli ensam. Att alla som finns omkring mig, de som är min trygghet, försvinner och att det inte finns någon som följer med. Men den känslan har förändrats i mig.
Plötsligt känner jag mig inte så rädd för att dö. För jag vet att jag är hemma hos mig själv. Det är där min trygghet finns – i kontakten med mig själv och i kontakten med det i mig som hör ihop med allt omkring mig. Det som gör att vi alla är ett.
Min dotter sa nyligen något som påminde mig om en insikt jag själv hade för något år sedan, insikten att: Ingenting är egentligen farligt i livet, det värsta som kan hända är att vi dör. Det betyder inte att livet inte spelar roll, det är just tryggheten i mig själv som gör livet värdefullt och möjligt att leva mer fullt ut. När döden inte längre skrämmer så blir livet lättare att stanna i.
Cecilia Kindvall 