Läkande tårar

Våra känslor är ett levande flöde, ständigt i rörelse och förändring. Men ofta finns det också en benägenhet i oss att fastna i en känsla, att inte låta den leva genom oss.

Ikväll såg jag på en film. Den väckte en djup sorg i mig. Jag kom i kontakt med mitt inre barn och dess smärtor, längtan och behov. Trots att jag ser på en film och låter tårarna komma så kan jag låta det få vara läkande tårar, där jag ser den lilla flickan i mig som gråter. När hon plötsligt grät mycket kunde jag säga till henne:

”Jag ser dig. Det var jättejobbigt, jag vet. Jag hör hur smärtsamt och ensamt det var. Jag är här med dig nu.”

Ilska, sorg, rädsla, glädje – de är alla naturliga i våra liv, och det är naturligt för kroppen att få uttrycka den energin på något sätt. När vi inte gör det kan det ibland bidra till spänningar eller stressreaktioner i kroppen och visa sig på andra sätt.

Det här ser vi tydligt i naturen. För vilda djur är detta ett naturligt beteende. Om något blir för överväldigande, ett rovdjur hotar och det inte finns någon chans att fly, går djuren in i freeze – något som människor också kan uppleva, även om vårt intellekt och våra komplexa sociala strukturer ofta gör det mer invecklat än hos djur. När faran är över börjar djur skaka och på andra sätt få utlopp för den energi som blev bunden i kroppen när situationen blev alldeles för överväldigande.

Vi människor låter oftare den bundna energin av rädsla, ilska m.m. vara kvar i kroppen. Vårt intellekt gör det här mer utmanande för oss och många av oss har inte fått lära oss att det är bra att uttrycka det som känns i oss – självklart på ett sätt som inte skadar oss själva eller andra.

I sessioner med mig finns utrymme att lyssna till vad kroppen vill och behöver få uttrycka – det som det inte fanns utrymme för då, när du egentligen hade behövt det. Även om vi gör det 20 år senare kan djup läkning ske, eftersom hjärnan och nervsystemet har förmåga att förändras, när det får hända i ett hållet sammanhang och i den takt som ditt nervsystem är redo för.

Nästa gång du ser på en film som väcker sorg i dig, se om du kan tillåta det och lyssna på vad den ledsna delen i dig skulle behöva höra. Kanske räcker det att du är där – och lyssnar.